Ibland kommer funderingarna om varför det "sitter så långt inne" med att hitta ett nytt arbete. Hitta arbeten gör jag ju och söker dom också, även sådana utanför mitt kompetensområde och i stora delar av hela landet. Men ändå lyckas det inte. Hade jag inte arbetat med min självkänsla sedan ett bra tag tillbaka och arbetar med den dagligen så hade jag kastat in handduken för länge sedan. Enligt mig själv så är det inget som brister hos mig. Likadant säger andra om mig också. Jag har vad som behövs, framåtanda, är inte blyg av mig precis, är inte kräsen på jobb, har ett hyfsat bra CV.
För inte kan det vara så dumt att jag har min ålder emot mig, 56 fyllda. Det borde ju "borga för" att jag har livserfarenhet, att jag har erfarenhet inom lite olika yrken, att jag kan en massa saker, att jag är socialt kompetent på en arbetsplats.
Eller är det så att arbetsmarknaden och arbetssökande har kommit riktigt i otakt med varandra och att arbetsförmedlingen har en skuld i detta också. Det känns nästan så i alla fall. Lite konstigt blir det också när jag söker olika jobb och företaget skriver i sina platsannonser att dom gärna vill ha studerande, folk med annan huvudsaklig syssla. Många jobb tycks ju också gå genom olika bemanningsföretag av olika anledningar.
Skälen till att jobben ofta går genom bemanningsföretag är kanske att företaget - arbetsgivaren ska komma runt lite lagar och regler som annars denne har att följa. Och då leder mina funderingar in på om det inte måste till lite olika lättnader i olika sammanhang så att små - medelstora företag lättare ska kunna anställa direkt istället för omvägen via bemanningsföretag. Sen finns det ju också en stor grupp personer som står långt från arbetsmarknaden av olika skäl som skulle kunna göras anställningsbara med olika bidrag som redan finns för detta ändamål. Men det brister kanske lite i vilja och att det finns en viss rädsla för dessa personer som säkert skulle kunna bli en stor tillgång och resurs för det företaget som hade modet att anställa en sådan person.
Nu ska ovanstående inte uppfattas som ett "jäkla gnäll" från min sida utan just som ett blogginlägg med mina egna funderingar om mitt eget arbetssökande.
För inte kan det vara så dumt att jag har min ålder emot mig, 56 fyllda. Det borde ju "borga för" att jag har livserfarenhet, att jag har erfarenhet inom lite olika yrken, att jag kan en massa saker, att jag är socialt kompetent på en arbetsplats.
Eller är det så att arbetsmarknaden och arbetssökande har kommit riktigt i otakt med varandra och att arbetsförmedlingen har en skuld i detta också. Det känns nästan så i alla fall. Lite konstigt blir det också när jag söker olika jobb och företaget skriver i sina platsannonser att dom gärna vill ha studerande, folk med annan huvudsaklig syssla. Många jobb tycks ju också gå genom olika bemanningsföretag av olika anledningar.
Skälen till att jobben ofta går genom bemanningsföretag är kanske att företaget - arbetsgivaren ska komma runt lite lagar och regler som annars denne har att följa. Och då leder mina funderingar in på om det inte måste till lite olika lättnader i olika sammanhang så att små - medelstora företag lättare ska kunna anställa direkt istället för omvägen via bemanningsföretag. Sen finns det ju också en stor grupp personer som står långt från arbetsmarknaden av olika skäl som skulle kunna göras anställningsbara med olika bidrag som redan finns för detta ändamål. Men det brister kanske lite i vilja och att det finns en viss rädsla för dessa personer som säkert skulle kunna bli en stor tillgång och resurs för det företaget som hade modet att anställa en sådan person.
Nu ska ovanstående inte uppfattas som ett "jäkla gnäll" från min sida utan just som ett blogginlägg med mina egna funderingar om mitt eget arbetssökande.