Ingvar.Nilsson.webblogg.se

Så fort det är fredag på gång ser jag en massa statusuppdateringar med: JIPPI nu är det fredag igen.  Sitter och funderar lite på detta om veckans andra dagar är så tråkiga att vi ser fram emot fredagen och den kommande helgen.

Den enda gången jag själv tänkte att äntligen är det fredag igen var när jag drack alkohol och skulle fira att jag lyckats genomleva veckan så jag kunde koppla med alkohol och känna att det var helg.

Men handen på hjärtat så blev jag för det mesta för full för att känna att det var helg. När måndagsmorgonen närmade sig så undrade jag var helgen tagit vägen, den var ju bortsupen och jag hade inte gjort så mycket annat än ”festat”.

Varför inte ha alla veckans 7 dagar som JIPPI dagar ?

För jag tror att vi behöver se fram emot alla dagar och vad vi kan fylla dessa med för att må bra, för att komma ihåg dessa när vi blir äldre, känna att vi inte slösar bort dessa, att livet helt enkelt har en mening. Både för oss själva och för dom i vår omgivning.

Vad är nu Giwers Gain undrar säkert en del ?

För mig är det när jag delar med mig av andras kunskaper, inlägg och bilder på dom sociala medier jag är på.
Jag gör detta för att jag tycker dom har "bra grejor att förmedla" helt enkelt och vill därför att detta ska synas av så många som möjligt. Jag har själv fått frågan många gånger varför jag gör detta, vad jag tjänar på detta, varför jag delar andras material och annat som jag själv också postar ibland. Mitt svar blir alltid likadant, varför ska jag inte göra det. Varför bara posta eget material som är viktigt för mig och strunta i att hjälpa andra att synas också ?

Jag tror på samverkan, att vi hjälps åt i olika sammanhang. När jag delar andras material så måste jag ju själv också kunna ställa mig bakom detta för det handlar om mitt personliga varumärke och trovärdighet på samma gång. När jag delar jag andras sidor, grupper och evenemang så gör jag det för att jag tycker att fler ska få möjlighet av att ta del av vad dom har att erbjuda. Självklart delar jag också sådant som berör mig i hjärteroten, det kan vara inlägg från Missing People, det kan vara efterlysningar på djur och annat. Även om användare vill ha hjälp med att hitta en ny bostad, arbete eller någonting annat.
På samma gång så har jag också byggt upp ett jättestort nätverk där andra också delar det jag postar. Då har alla inblandade fått ökad synlighet och spridning på allt som postats och det tjänar alla på.

Det här är också någonting jag praktiserar IRL, kan jag hjälpa någon så gör jag det. Det började redan i unga år när jag var ute och reste med tivoli, cirkusar och i andra sammanhang. Alla hjälpte alla. Senare fick jag detta också till livs av några buddhistmunkar jag träffade i Thailand att vi ska hjälpa andra människor. Ge och det skola vara dig givet.

 

Söndagsmorgon och uppe med tuppen. Reveljen gick klockan 06.00 eftersom det är tvättedag i det här hushållet på söndagarna. Satt i köket och tittade ut genom fönstret. Såg att det var både grått och regnigt ute. Är vi inte vaksamma så kan det här faktiskt påverka oss mer än vi tror. Här fick jag tänka att vad gör det att det är grått och trist ute, jag kan ju stanna inne och ha det gott och varmt idag. Sen kan jag ändå inte påverka vädret så det är bara att släppa tankarna på det. Likaså när jag såg mig i spegeln i morse så var jag kanske inte så jäkla grann att se på.

Men efter lite vatten på kroppen och knoppen så kändes det bättre och en ny titt i spegeln så såg det inte så farligt ut längre. Ser inte så mycket "skrynklor" heller ännu och det känns ju bra. Håret på huvudet har jag haft problem med innan eftersom jag blev halvt flintis innan jag ens fyllde 30. Nu så kör jag med "rakat huvud" för det ser bättre ut. Tycker jag i alla fall.
Många andra blir ju livrädda när dom upptäcker att "hårfästet börjar krypa bakåt och närma sig nacken och ryggraden". Jag kan till och med drista mig till att tycka att jag ser hyfsat bra ut för mina 56 år om jag jämför mig med en del andra i min ålder, 56 år ung.

En liten fundering jag fick i morse är att det finns så mycket olika tråkigheter i nyhetsprogrammen som det rapporteras om och kallas nyheter. Att det finns tråkigheter i livet och i världen är ingen nyhet för mig. Det bara är så och det är inte alltid vi kan göra någonting åt detta mer än förändra våra tankar och förhållningssätt till dessa. När tråkigheter drabbar andra kan vi i alla fall känna "empati" med dessa.

För att återvända lite till vädret i morse så såg jag en statusuppdatering som löd: Fy tysan vad det är grått och mulet ute, och regnar gör det också. Önskar er alla en fin söndag. Hur var tanken här ?

 

 

 

Faktiskt så kan den här namnändringen få komma till stånd vilken dag som helst för nu får det vara nog med alla fejkprofiler som härjar runt här utan att Företaget Facebook tar itu med det här gigantiska systemfelet. Det finns siffror på att det är så mycket som 10 % av användarantalet som är fejkkonton i olika former. Det är dubblettkonton, felregistrerade konton, konton för scamming, konton för pengautlåning, sen också konton som är skapade enbart för att trakassera, hota och kränka andra här. Sen finns det också några konton skapade av en kvinna i Ljungbytrakten för att ta sig in i olika grupper här för att sedan fördärva dessa på olika sätt.

När det gäller dom här olika sorternas fejkonton som är skapade för att ställa till med jäkelskap på olika sätt så skulle Facebook behöva ta itu med detta lite mer kraftfullt än vad dom säger sig gjort hitintills. När det gäller dom profiler som skapats i syfte att trakassera andra här så är det dessutom svårt att anmäla dessa profiler, både som falska och att det ibland finns kränkande bilder på användare här på Facebook. Likaså är det inte helt säkert att bilderna tas bort när dessa anmäls eftersom granskningen av bilderna sker digitalt.

Dessutom är Facebooks support så välgömd att det är stört omöjligt att komma i kontakt med den. Ingen mejladress, inget telefonnummer, ingenting finns för detta. Förvisso har dom en talesman här i Norden men den är precis lika svårt att nå. Får inte svar därifrån heller fast det skickats en massa klagomål till hans inbox hät på Facebook också.
Deras talesman i Norden har den här profilen på Facebook:  https://www.facebook.com/jan.b.fredriksson

Själv kan jag tycka att det ser ut som Företaget Facebook försöker sopa det här "systemfelet" under mattan genom att göra sig så okontaktbara som det bara går. Men när ett företag gömmer sig på detta vis så tappar dom ju trovärdigheten också gentemot sina användare som dom säger sig värna om. För inte kan det vara så illa att det bara ses till alla sköna slantar som kommer in genom annonsörerna och att det ska sittas i ett "skatteparadis" och räkna pengarna ?

Nu har ju det här med fejkprofiler som trakasserar andra på Facebook pågått i över ett år också. Det har skrivits mycket om detta i media, det har varit TV program om detta, bl.a. Stalkers på TV3. Alla som är drabbade lyfter fram detta systemfel och givetvis pratar vi om detta också i olika sammanhang att Facebook inte gör någonting för att vara behjälpliga på något sätt. Sen finns det ett par problem till med detta och ett av dom är att Svenska polisen, rättsvårdande myndigheter inte tar det här på något större allvar heller. Den Svenska lagstiftningen har inte riktigt hängt med inom det här området heller utan skulle anpassas mer till dagens verklighet vad som händer på olika "sociala medieplattformar" när det gäller hot, trakasserier, kränkningar och annat.

Lite lustigt i det här sammanhanget är också att när vi drabbade skriver om det här "systemfelet" och lyfter frågan på våra egna privata sidor på Facebook får vi nästan på huvudet för att det finns dom som tycker att vi tjatar i tid och otid om detta. Men det behövs eftersom det fortfarande finns dom som inte kollar så noga vem dom blir vän med utan med ett stort glatt leende bara addar och lägger till kreti och pleti från alla håll och kanter för att fylla på vänskaran. Och detta är det som gör det möjligt för den som har fejkprofiler att "komma åt sina utvalda offer mycket lättare".

Därför har jag infört att jag tar bort vänner som har "fejkprofiler" bland sina vänner. I början försökte jag inboxa mina vänner om att dom hade fejkrofiler i sin vänlista. Men eftersom det tog för mycket tid och att jag ibland blev kallad för FB-polis och rent ut sagt skulle "skita i vem dom hade som vänner" så lade jag ned det. Likaså får jag många förfrågningar via inbox om jag kan hjälpa till med att kolla deras vänlistor eller en profil som vill bli vän med dom och nu säger jag nej till detta också eftersom även jag har begränsat med tid. Sen kan jag tycka att det är upp till varje användare på sociala medier att hålla koll på vem som vill bli vän med dom.

 

Det här kan säkert många tycka är en jäkla rubrik men handlar det om våra liv så kan det faktiskt stämma med hur det kan se ut för oss om vi inte ser upp och gör någonting åt det.

Så här såg det ut för mig också den sista tiden jag jobbade på ett företag här i Trelleborg. Mycket berodde på att jag inte trivdes på arbetsplatsen eftersom det förekom så mycket olika konstigheter där. Det anställdes en verksamhetschef som inte hade så mycket "hum" om hur ett företag skulle skötas, speciellt inte hur ett "arbetsintregerat socialt företag" ska fungera och hur det ska skötas. Den här personen lyckades också fixa in en kompis som skulle marknadsföra det här företaget. Jag såg tidigt att det här inte skulle fungera och försökte på olika sätt påpela detta. Det här resulterade i att en del av dom andra anställda som var riktigt rädda om sina jobb vände sig mot mig och började mer eller mindre jävlas med mig på olika sätt. Dom här "nissarna" var också riktiga rövslickare och hade så långa tungor att det resulterade i franska tungkyssar bakifrån på den kvinliga verksamhetschefen, så långa var tungorna.

Jag mådde allt sämre på grund av detta och den enda utvägen jag såg var att säga upp mig från den arbetsplatsen. Det blev i samband med att vi inte fick ut våra löner i tid för att det inte fanns pengar i kassan. Just det som jag hade varnat för flera gånger utan att någon lyssnade på mig. Så den 21 sptember förra året blev jag arbetslös. Jag fick till och med gå till facket och begära hjälp med att få ut min lön. Jag gick också ut i tidningen och berättade om "missförhållanden på arbetsplatsen".

Vi ska ju kunna vakna på morgonen och känna glädje inför en ny arbetsdag, få träffa härliga arbetskamrater, känna att vi är en tillgång och resurs för företaget, få möjlighet att synas och få tillföra olika saker till vår arbetsplats. För mår vi inte bra på arbetsplatsen så mår vi inte bra hemma heller så är det.

Tyvärr så har jag inte hittat något nytt jobb ännu men jag mår betydligt bättre nu som arbetslös än som när jag jobbade på min sista arbetsplats. Nu har jag haft tid med att jobba upp själkänslan igen igen och har kommit på små dagliga knep för att hålla den på en någorlunda hög nivå. För vi måste underhålla själkänslan hela tiden eftersom den är en färskvara, har jag slappat och slarvat lite med detta så märkrer jag fort av det och det är bara att jobba igång sig själv igen.

Och jag blir inte ledsen heller längre att det sitter så långt inne med att hitta ett nytt jobb, vi är ju en del som sitter i samma sits just nu. Jag vet ju att jag gör mitt bästa för att komma in på arbetsmarknaden igen och bli en resurs och tillgång för ett företag.

 

 

Kanske en lite konstig rubrik kanske men det handlar om min gamla bil som nu har hamnat på "bilkyrkogården". Alltså att jag har har skrotat den, egentligen inte jag utan Arons Bilskrot i Malmö. Och det blev en "tusing" i premie.
Och det kan jag ju köpa lite extra gott för nu till helgen. Detta för att jag tycker att den ändå varit en trotjänare under den tid jag haft det så blir det ett värdigt avslut på den historien.

Så nu tills jag hittar en ny bil så får det bli till att åka kommunalt om det är för långt att gå. Men det har ju ändå blivit en del promenader till affären ändå för att handla mat och så. För handen på hjärtat så blir vi nog lite "lata till mans" om det är mer än 10 meter till dit vi ska om vi har bil.

Och hur kommer "resurser" in i bilden här då undrar kanske en del ?

För mig är jag själv den bästa resursen jag har i mitt liv. Det är jag som ska ta mig till olika mål i livet, både kortsiktiga och mer avlägsna mål. Det är jag som ska se till att må så bra jag jag i mitt liv. Det är jag som ska se till att jag får ut så mycket som möjligt av livet medans jag kan.

Den här resursen har ju också 2 ben att gå med så skulle jag inte hitta någon ny bil på ett tag så går det ju att "knata runt" lite till affärer och andra ärenden som jag har. Jag känner att det faktiskt är rätt skönt med en och annan promenix. Sen är det välgörande för hälsan också. Och då har jag vårdat den här "resursen" så den håller lite till.

 

Jag har ju själv fått jobba med min sjjälvkänsla en längre tid. Detta för att jag känt ibland att jag kanske inte dugit till någonting i olika sammanhang. Det tog kanske sin början redan i skolan där jag mer eller mindre var skolans svarta får. När jag slutade skolan så fanns det dom lärare som sa att jag var nästan helt obildbar i olika sammanhang.

Det var här min självkänsla fick sin en knäck tyvärr. Och det satt i länge ända långt upp i vuxen ålden. Nu dom senaste åren har jag börjat komma tillrätta med detta och kommit till insikt att jag också har ett värde, både inför mig själv och andra. Det var till och med så för ett par år sen att jag hade modet att säga upp mig från en arbetsplats som inte fungerade så bra. Och att säga upp sig utan att ha ett nytt arbete att gå till är kanske inte det klokaste kan man tycka men är det som det är så finns det inget annat att göra för att må bra med sig själv.

Många kliade sig både i huvudet och baken och frågade vad jag skulle jobba med när jag slutade min anställning.
Mitt svar blev det vet jag inte men det löser sig säkert på något sätt. Och det gör det också. För nu vet jag att jag kan mer än jag tror, jag duger som jag är.

 

 

Sen jag själv blev nykter och tillfrisknat i den här sjukdomen så har jag börjat fundera varför det är som det är med alkoholen och varför det är så tabu och skambelagt att erkänna att vi har den här sjukdomen. Det satt även långt inne för mig, först förra året klev jag ut ur garderoben och erkände att jag har den här sjukdomen. Likaså är jag fundersam varför det inte från statens sida görs mer för att visa och upplysa om att det finns en stor skara människor som har det här problemet med alkohol, som är beroende, missbrukar denna. Även att det kanske inte finns så stor beredskap av olika åtgärder för att minska det stora antal personer som verkligen lider av detta och inget hellre önskar komma tillrätta med sina alkoholproblem.

Det varnas ju i tid och otid för att viss mat inte är så hälsosam att äta, det blir panik när 10 personer dör i Asien i fågelinfluensa och vaccin tas fram för att förhindra att fler drabbas av influensan. En tanke från mig är att varför varnas det inte mer för att dom skadeverkningar alkoholen ställer till med på olika sätt, både för den som dricker och personer i dennes närhet, som på olika sätt är medberoende till den som har utvecklat sjukdomen alkoholism.

Men så fort det gäller alkohol så syns inte detta någonstans att den skulle vara skadlig, till och med så skadlig att vi riskerar vår hälsa på olika sätt och oftast slutar med dödlig utgång om vi inte tillfrisknar i tid. En tanke i det här sammanhanget är ju att på cigarettpaket så ska det finnas en väl synlig varningstext att det är ohälsosamt att röka. Kanske någonting att tänka på för den myndighet som hanterar alkoholfrågan.
Har jag själv blivit "fanatiker och alkoholmotståndare"sen jag själv tillfrisknat ?
Nej absolut inte inte, eftersom jag tycker att dom som kan hantera sitt eget drickande inte ska lida för att jag inte kan. Jag har själv också tränat mig i att vistas i miljöer där alkohol förekommer, jag kan bjuda hem folk och slå upp i glasen till dom, jag kan gå på systemet och handla också utan att känna det "svider till i sprittarmen" och att jag själv skulle känna sug och begär efter alkoholen. Jag tror att det är jätteviktigt att kunna hantera detta också annars har jag inte tillfrisknat tillräckligt. Det enda jag vill i det sammanhanget är att omgivningen förstår och respekterar att jag inte kan dricka alkohol.

För att återvända till det här med siffror i detta sammanhang när det gäller "dödlig utgång" så finns det siffror som visar på att det sker ca 3000 olyckor varje år med dödlig utgång där alkoholen varit inblandad och orsak till detta.

Mellan 5000 - 7000 personer dör varje år i sjukdomar - skador som har direkt samband med alkoholdrickande.
Till detta kommer också nedanstående siffror. Någonting som oftast inte heller nämns i dessa sammanhang är att det till varje "missbrukare-beroende" så finns det 3 - 5 personer som är medberoende på olika sätt. Med "medberoende" avses dom personer som får "negativa känslor och konsekvenser" av närståendes drickande.

Åtminstone för mig är detta hemska siffror att se och därför skulle jag bli väldigt glad om detta lyftes fram mer på olika sätt i samhället att det är så illa.

Hur kan det här lyftas fram då ? Kanske att vi börjar tala om det här på olika sätt, folkhälsoinstitutet börjar informera mera allmänt om detta, att det på olika sätt informeras i skola, arbetsplatser och ställen om detta. Även att olika frivilligorganisationer där tidigare "aktiva alkoholister" ingår gavs mer resurser på olika sätt att informera om denna "dolda folksjukdom" som alkoholism är.          

Ibland kommer funderingarna om varför det "sitter så långt inne" med att hitta ett nytt arbete. Hitta arbeten gör jag ju och söker dom också, även sådana utanför mitt kompetensområde och i stora delar av hela landet. Men ändå lyckas det inte. Hade jag inte arbetat med min självkänsla sedan ett bra tag tillbaka och arbetar med den dagligen så hade jag kastat in handduken för länge sedan. Enligt mig själv så är det inget som brister hos mig. Likadant säger andra om mig också. Jag har vad som behövs, framåtanda, är inte blyg av mig precis, är inte kräsen på jobb, har ett hyfsat bra CV.

För inte kan det vara så dumt att jag har min ålder emot mig, 56 fyllda. Det borde ju "borga för" att jag har livserfarenhet, att jag har erfarenhet inom lite olika yrken, att jag kan en massa saker, att jag är socialt kompetent på en arbetsplats.

Eller är det så att arbetsmarknaden och arbetssökande har kommit riktigt i otakt med varandra och att arbetsförmedlingen har en skuld i detta också. Det känns nästan så i alla fall. Lite konstigt blir det också när jag söker olika jobb och företaget skriver i sina platsannonser att dom gärna vill ha studerande, folk med annan huvudsaklig syssla. Många jobb tycks ju också gå genom olika bemanningsföretag av olika anledningar.
 
Skälen till att jobben ofta går genom bemanningsföretag är kanske att företaget - arbetsgivaren ska komma runt lite lagar och regler som annars denne har att följa. Och då leder mina funderingar in på om det inte måste till lite olika lättnader i olika sammanhang så att små - medelstora företag lättare ska kunna anställa direkt istället för omvägen via bemanningsföretag. Sen finns det ju också en stor grupp personer som står långt från arbetsmarknaden av olika skäl som skulle kunna göras anställningsbara med olika bidrag som redan finns för detta ändamål. Men det brister kanske lite i vilja och att det finns en viss rädsla för dessa personer som säkert skulle kunna bli en stor tillgång och resurs för det företaget som hade modet att anställa en sådan person.

Nu ska ovanstående inte uppfattas som ett "jäkla gnäll" från min sida utan just som ett blogginlägg med mina egna funderingar om mitt eget arbetssökande.